Hembygd ©
Hembygd, vad är hembygd? Hembygd är där man känner sig hemma. Hemma känner jag mig i Dalarna, i Leksand. Leksand på ont och gott. Gott är Leksands Knäckebröd. Knäckebröds lukten kände man på skolgården. Skolgården var dubbelt så stor som den lilla skolan. Skolan var en byskola. Byskolan där gick det 60 elever. Eleverna var små barn. Barnen lekte. Lekte gjorde vi på rasterna. Rasterna tillbringade vi oftast på den lilla grusvägen. Grusvägen ledde mot knäckebröds fabriken. Fabriken hade en liten affär. Affären hade diverse grejer. Grejer så som dukar med dalahästar på till glass. Glass var det vi ville köpa. Köpa glass gjorde vi minsann. Minsann fick man inte gå från skolgården. Skolgården var tråkig så det struntade vi i. I våra huvuden fanns bus. Bus gjorde vi nog allt. Allt gick så fort. Fort blev det jul och vi längtade efter den hemlagade julmiddagen. Julmiddagen gjorde Ingrid och Inger. Inger grät när jag sjöng ”lille katt” i skolmusikalen i fyran. Fyran blev snabbt sexan. Sexan var slut och vi skulle börja den stora skolan inne i ”Noret”. Noret var stort och inte som den lilla byn. Byn var min hembygd där jag växte upp. Upp växte jag och blev äldre. Äldre var jag när jag började sjuan. Sjuan där skulle man ha smink. Smink var inte det enda man skulle ha. Ha skulle man ha allt. Allt som alkohol, killar, kärlek. Kärlek var något jag föll för. För mig var det kärlek, för han var det lek. Leka trodde jag man gjorde med saker. Saker lekte inte killarna med. Med känslorna. Känslorna och lusten blev mer. Mer av att vilja komma bort. Bort från de vänner man trodde var riktiga. ”Riktiga vänner är som en bok. Boken öppnar du och det står alltid samma sak, Saken med de falska vännerna är att de är som en skvaller blaska. Blaska gör de alltid om något nytt”. Nytt blev det när vi upptäckte alkohol. Alkoholen värmde när det var kallt. Kallt fanns inte då. Då gick vi runt på Noret och skrek & härjade som aldrig förr. Förr eller senare började vi gå på hockey. Hockey var veckans höjdpunkt. Höjdpunkten var att stå i Leksands klacken och skrika heja ramsor. Ramsorna upprepade vi en efter en. En efter en smög vi oss ut från klacken för att träffa kompisarna. Kompisarna hängde i dom gigantiska korridorerna. Korridorerna var fulla med ungdomar. Ungdomarna i Leksand umgick så. Så var det enda sättet för vissa att komma ut. Ut från hockeyn gick vi i pauserna. Pauserna var då vi kom på att man kunde började röka. Röka gjorde vi också i skolan på rasterna. Rasterna blev allt längre. Längre tid tog det innan vi gick till lektionerna. Lektionerna blev färre. Färre blev inga. Inga lektioner blev inga betyg. Betyg var inte viktigt då. Då var det kompisar, killar och frihet. Frihet med ansvar har jag alltid fått. Fått förtroende av de vuxna runt om kring mig. Mig var den dom litade på visst. Visst jag klev snett några gånger. Gångerna var några stycken. Stycken mindre än mina kompisar. Kompisarna tynade bort mer och mer. Mer eskalerade nyfikenheten på saker i hembygden. Hembygden var inte den samma som den var förut. Förut var man liten och grät för att man skrapade i knät i marken. Marken blev allt jobbigare att gå på ju äldre man blev. Blev man ledsen var det för ett krossat hjärta. Hjärtat hade jag alltid. Alltid var min familj, vänner, nära och kära i mitt hjärta. Hjärtat mitt ligger i Leksand. Leksand är min hembygd. Hembygd är för mig Dalarna. Dalarna har min barndom och mina första galna tonår!
Made by: Mimmi ©